jag står framför spegeln igen. håret är ljust, tänker att det borde vara mörkt. svart som kol. som mörkaste mörker. jag sätter upp håret i en knut mitt på huvudet. tittar mej omkring i rummet. det är stort. speglar överallt. jag sträcker ut armarna för att sedan låta dom falla. rak i ryggen. huvudet ska riktas uppåt. glöm inte det. låt ögonen vila på en punkt i rummet.jag väljer det raka strecket där spegeln slutar. ett två tre. snurra. i hörnet sitter en pojke med vitt lockigt hår och spelar på pianot. tonerna känns som knivar i hjärtat medans jag gör en demi plié. jag lägger mej ner på golvet och andas. något lyfter mej. jag springer rakt igenom salen, ner för trapporna. 53 trappsteg. jag möts av två armar.

text: onsdag, juni 21, 2006